Tänker på hen varje dag, varje timme. Vi känns som skapade för varandra på ett sätt jag inte kan förklara. Åh om jag bara vågade.

 
Foto : Izabella Demavlys
http://acidsurvivorspakistan.org/you-can-help

Det har varit en aktiv dag utomhus i vårens skönaste tecken, minus de friska vindarna som kylde kinderna ordentligt. 2 1/5 timme idag. 6 h på bara tre dagar och det känns skönt att ha kommit igång. Även om det är tungt. Riktigt tungt. Känns som jag har två stora blyklossar emellan benen i varenda steg jag tar. Men högerben mjukade upp efter en halvtimme i spåret.
Imorgon ska jag ge mig en dags vilande så i helgen blir ett enda slit. Dock kör vi som vi brukar måndag igen.

Det känns fantastiskt spänt nu när pratet mjuknat upp och ett mål är satt.
Jag går igenom flertalet skräck-scenarion i huvudet om vad som kan gå fel och vad han inte gillar. Det är så enkelt att säga  "- Men var dig själv, så kommer det gå bra! " Som om jag stundtals vore någon annan, men jag kan gå med huvudet högt med att jag alltid varit det. Däremot finns det andra saker som gör mig nervös. Måste vara så försiktig, så försiktig trots att jag vill vara glad över det och kunna dela med mig. Är rädd också att det ska ske ännu en olycka med att bli lämnad om " det här inte blir bra" ( för helvete ) . Att det ska tystna , att besvikelsen ska vara större än de tre år vi slitit för att komma dit. Var det värt det tillslut?